Visa fler kampanjer

Epokskifte inom svensk fotboll

Tränar-Sverige ömsar skinn: den nya generationens fotbollstränare är äntligen här.

Malmö, 1974. Den, för de flesta, okände engelsmannen Bob Houghton, 27, anländer till Skåne. Inom ett par år har han revolutionerat svensk fotboll och förflyttat gränserna för vad en svensk klubb kan åstadkomma ute i Europa.

Östersund, 2011. Den, för de flesta, okände engelsmannen Graham Potter, 35, anländer till Jämtland. Inom ett par år har han revolutionerat svensk fotboll och förflyttat gränserna för vad en (liten) svensk klubb kan åstadkomma ute i Europa.

Parallellen är oundviklig. Men är den sann? Eller är det en sökt historiebeskrivning att låta dessa båda engelsmän stå som symbolerna för vad man skulle kunna kalla de två enskilt mest epokgörande skiftena inom den moderna svenska fotbollen?

Att Bob Houghton, och sedermera hans gode vän Roy Hodgson, i någon mening, var banbrytande för den svenska fotbollen tror jag att de flesta kan skriva under på. Men att vi nu befinner oss mitt i ett nytt sådant skifte, där Graham Potter får stå som centralfigur, är, av naturliga skäl, ett mer diskutabelt påstående. Jag ämnar ändå försöka ge denna tes bäring.

Houghtons gärning
När Houghton 1974 flyttar till Malmö är han alltså blott 27 år gammal. Fem år senare har han tagit MFF till final i Europa-cupen.

Även om detta var en annan tid, där förutsättningarna såg annorlunda ut, så är det förstås en mäkta imponerande bedrift. Men detta resultat i sig räcker förstås inte för att beskriva Houghtons gärning, utan vad Houghton framförallt lämnar efter sig är ett ledarskap och en taktisk modell vars grunder kom att bli bärande för svensk fotboll i över 30 års tid.

När denne unge engelsman kommer till Sverige råder ett gängse taktiskt ideal som kretsar kring ett spel med libero och tre- eller fembackslinje samt ett utpräglat man-man-markeringsspel.

Houghton introducerar då en fotboll som bygger på att laget positionerar sig mycket mer kompakt, där backlinje och mittfält ligger i raka linjer och pressar hela tiden laget uppåt för att krympa motståndarnas ytor. I korta, förenklade ordalag handlar det om 4-4-2, press/understöd och zonförsvar, det vill säga de termer som varit grundbultarna inom svensk fotbollstaktik (nästan) ända fram tills idag.

”Och om det inte vore för Jimmy Thelin, 39, Joel Cedergren, 43, Igor Krulj, 29, Axel Kjäll, 36, Jacob Michelsen, 36, Andreas Brännström, 41, Poya Asbaghi, 32 och Luis Pimenta, 36, så hade det funnits mindre fog för att tala om en ny era. ”

En del av någonting större
Precis som Potter, som inte är ensam om att förändra den svenska fotbollen idag, var Houghton också han en del av ett större epokskifte där hans efterföljare också rönte stora framgångar. I kölvattnet följde, framför flera andra, Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson som, med hjälp av liknande principer, gjort sig odödliga i fotbollshistorien.

George Raynor
När vi nu talar om epokskiften och engelsmän inom den svenska fotbollshistorien måste vi naturligtvis också spola tillbaka bandet ytterligare och, som minst, snudda vid George Raynor.

Om vi ska göra det enkelt för oss och koka ner hela den ”svenska” tränar-historien till tre enskilda skiften och epokgörande avtryck, där alltså engelsmän går i bräschen för samtliga, så svarar Raynor för det första av dessa.

Ytterst kortfattat så var George Raynor mannen som, bland annat, ledde Sveriges landslag till OS-guld 1948, VM-brons 1950, OS-brons 1952 och VM-silver 1958. I hans anda följde inga mindre än Gunnar Gren, Niels Liedholm och Thomas Nordahl som samtliga också hade, mer eller mindre, framgångsrika tränarkarriärer.

Symboler snarare än helgon
När man har en viss och övergripande förståelse för hur historien ser ut är det, som sagt, lätt att gravitera mot att skriva in Graham Potter som den tredje länken i denna kedja och treenighet av engelsmän.

Poängen är dock att dessa tre namn bör ses mer som symboler eller isbergstoppar, snarare än enskilda helgon. Och om det inte vore för Jimmy Thelin, 39, Joel Cedergren, 43, Igor Krulj, 29, Axel Kjäll, 36, Jacob Michelsen, 36, Andreas Brännström, 41, Poya Asbaghi, 32 och Luis Pimenta, 36, så hade det funnits mindre fog för att tala om en ny era.

Del av ett större sammanhang
På många sätt är den här utvecklingen oundviklig, och bör ses som en del av ett större europeiskt sammanhang, där vi i Sverige har stått och stampat i det Houghtonska arvets mylla alldeles för länge. Av (kan man anta) rädsla för att göra fel och på grund av bristande fotbollskompetens hos svenska klubbars styrelser har många av den äldre skolans tränare – med fötterna i just denna mylla – kunnat fortsätta verka lite för länge.

Den yngre generationens tränare var ju knappt födda på 1970-talet och kommer oftast med mer uppdaterade, moderna ingångar i sitt ledarskap. Om den äldre generationen nästan alltid varit före detta elitspelare på högsta nivå så är det allt vanligare med nya tränare som inte har det. Istället har de kunnat ägna hela sitt liv sedan unga år åt att utveckla sitt tränarskap, vilket man skulle kunna argumentera för, ger dem ett försprång gentemot de som (eventuellt) ägnat sina första 35 år helt åt sitt egna fotbollsspelande. Därför är denna utveckling inte ologisk.

”Ett talande exempel: På 1970-talet introducerade Houghton idén om att försvara i zoner istället för det rådande, mer strikta, man-man-spelet. År 2016 förbryllas tränar-Sverige över Jimmy Thelins idé om ett försvarsspel med inslag av man-man-markering.”

Jimmy Thelin
På denna punkt är dock inte Potter typisk då han trots allt har ganska starka meriter som spelare, om än en mer tänkande sådan än de flesta. Och att han som engelsman går i bräschen år 2017 gör honom än mer till en anomali då England, på många sätt, just nu är ett U-land rent tränarmässigt.

Desto mer tidstypisk är däremot Jimmy Thelin och för mig var det just dessa båda herrar som under 2016 förändrade den allmänna synen och (i synnerhet) de allsvenska klubbarnas styrelsers syn på valet av tränare och krattade på så vis manegen för bland andra IFK Göteborg, Halmstad, Hammarby, AFC och Örebros relativt färska tränarnamn.

Ett talande exempel: På 1970-talet introducerade Houghton idén om att försvara i zoner istället för det rådande, mer strikta, man-man-spelet. År 2016 förbryllas tränar-Sverige över Jimmy Thelins idé om ett försvarsspel med inslag av man-man-markering.

Vad gäller Jimmy Thelins gärning så bör också beaktas att det var hans J-Södra som vann superettan före Potters Östersund år 2015, samt att Potter haft helt andra ekonomiska resurser till sitt förfogande i denna jämförelse. 2016 var J-Södra också det lag i allsvenskan som tog flest poäng per krona i lönebudgeten – vilket man kanske skulle kunna hävda – borde ha gjort honom till allsvenskans bästa tränare den säsongen. (Ändå var han inte ens nominerad till detta pris, och rent generellt skulle man kunna påstå att det är ett problem att tränare inte på ett tydligare sätt bedöms utifrån dennes faktiska förutsättningar.)

VECKANS MATCHER

PREMIER LEAGUE ÄR I FULL GÅNG

Att ställa dessa tränare emot varandra på detta sätt är dock bara kuriosa och fyller ingen mening i detta större resonemang, och precis som med Houghton och Hodgson så var det ju den senare som fick den mest framgångsrika karriären över tid.

”Jag pratar alltså om den ungefärliga tidpunkten då man kan hävda att polletten trillar ner i det kollektiva medvetandet, jag pratar om vad vi kommer att prata om i framtiden.”

Nya generationens tränare
Hursomhelst, att definiera vad den nya generationens fotbollstränare egentligen står för är mer komplext, kanske eftersom vi befinner oss mitt uppe i det, vilket gör det enklare för oss att sammanfatta och förenkla Houghtons gärning i tre punkter: 4-4-2, press/understöd och zonmarkering, än att förklara vad det är Potter, Thelin eller, för den del, Kim Bergstrand egentligen gör.

Att man spelar med en eller tre anfallare istället för två, samt tre centrala mittfältare istället för två är en generell tendens – som såklart inte stämmer i alla fall – men i stora drag bör man kunna konstatera detta. Att det råder ett mer flexibelt tänk kring taktiska formationer och ett högprioriterat fokus på fart, hög kollektiv press och snabb återerövring samt det korta passningsspelet är beskrivningar med än mer allmängiltighet för dagens fotboll.

Precis som man-markeringsspelet har även trebackslinjen gjort renässans. Det här är ett par synliga taktiska komponenter inom den moderna skolan, men det mest intressanta är ju egentligen det vi inte ser eller hör så mycket av, det vill säga metoderna för att uppnå ett bättre, snabbare passningsspel eller ett mer flexibelt spelsystem.

Periodisering är till exempel ett populärt begrepp, vilket kort innebär att man planerar träningen över tid och delar in den i perioder av olika fokus i syfte att finna en maximal balans.

Ren löp- eller styrketräning väljs också allt oftare bort helt ifrån träningsschemat. Tyvärr verkar dock den här typen av frågor vara helt ointressanta för journalister att prata om med våra tränare, vilket gör att man i allmänhet vet väldigt lite om vad de olika tränarna står för i fråga om träningsmetoder och vad gäller deras taktiska idéer så är faktiskt även den diskussionen, så gott som, obefintlig.

Personligen är jag, och säkert många med mig, svältfödda när det gäller den här typen av analyser. Så här har det förmodligen alltid varit – även om man sett en klar uppryckning på senare år med kunnigare sportjournalister och experter samt fler och djupare analyser – så är den gemene svenske fotbollsåskådaren, av ovan nämnda skäl, oerhört okunnig inom de här områdena.

Problemet med detta är att supportrar faktiskt har en reell makt i fråga om att bilda opinion och påtryckningar om tränares avgångar som, inte alltför sällan, leder till att deras vilja går igenom, vilket länge kan ha missgynnat just unga, okända tränarnamn med långsiktiga, kontinuitetskrävande visioner om att utveckla en annan sorts fotboll. Och om vi talar om supportrars okunnighet så har det, till synes, varit minst lika illa ställt inom klubbarnas styrelser.

Om styrelsen i J-Södra hade fått bestämma fullt ut så hade, till exempel, inte Jimmy Thelin varit ansvarig tränare idag, då hans tillsättning krävde att spelargruppen övertalade ledningen (som ville ha in ett mer etablerat namn) om hans lämplighet. Dock tror jag mig skönja en viss kompetenshöjning och ökad förståelse för tränaryrket ibland ledningsfolket på senare år, vilket ovan nämnda tränarrekryteringar kan sägas vara ett utfall av.

Mer en känsla än fakta
Emellertid, en fråga som kanske infinner sig nu är huruvida Potter & co är först och allena med dessa riktlinjer. Det är han/dom naturligtvis inte – det var inte Houghton på sin tid heller – men det är inte det väsentliga när man diskuterar eventuella fanbärare för en ny riktning.

Jag pratar alltså om den ungefärliga tidpunkten då man kan hävda att polletten trillar ner i det kollektiva medvetandet, jag pratar om vad vi kommer att prata om i framtiden. Jag pratar om något som inte kan bevisas intellektuellt eller mätas i siffror, jag pratar om det som händer i alla oss fotbollsmänniskor när vi ser hur Östersund inte låter Hammarby röra bollen på en hel halvlek i sin första match någonsin i allsvenskan eller när dom med kontroll slår ut storklubbar ute i Europa. Jag pratat om något som är känslostyrt, en kraft som förflyttar mentala gränser för vad vi trodde var möjligt för ett litet svenskt landsortslag år 2017 och jag är övertygad om att det kommer få positiva konsekvenser. Och jag tror att känslan i fotbolls-Sverige var ungefär densamma den där våren 1979 när Malmö gjorde kaos ute i Europa.

Andra pionjärer
Under 2000-talet har det dock funnits flera pionjärer med ambitioner att bryta ny mark. Till exempel kan man lyfta fram det som Zoran Lukic och Sören Åkeby gjorde med Djurgården (SM-guld 2002, 2003), i synnerhet i fråga om att frångå 4-4-2-tänket.

Man kan lyfta fram det som Magnus Haglund och Peter Wettergren gjorde med Elfsborg (SM-guld 2006) i fråga om teknik, fart och passningsspel, eller det som renässansmannen Nanne Bergstrand gjorde med Kalmar (SM-guld 2008), där framförallt det oortodoxa valet av en kortvuxen, snabb och djupledsgående Patrik Ingelsten som ensam anfallare var en idé som var före sin tid. Det var ett val av spelartyp som 9:a som numera nästan är standard inom den europeiska toppfotbollen, men som på den tiden i Sverige alltid bemannades av en statisk Geert den Ouden-typ.

Slutligen skulle man också kunna lyfta fram det som Jonas Thern gjorde i Värnamo i fråga om talangutveckling.

Vad vi pratar om om 30 år
Alla dessa har naturligtvis svarat för fina bedrifter – men om jag ska lita till min magkänsla så är det inte om någon av dem vi kommer att prata om 30 år. Mer exakt hur Potter-generationens gärning ska definieras och vad följderna blev – det får vi återkomma till då.

MARTIN EFVERGREN


martin@supporter.com

Lathund över den ”svenska” tränarhistorien

EPOK 1

Geniet: George Raynor.

Förvaltarna: Gre-No-Li

EPOK 2

Geniet: Bob Houghton.

Arvtagarna/förvaltarna: Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson.

Svansen/köttberget: Conny Karlsson, Mats Jingblad, Reine Almqvist, Sören Cratz, Stefan Lundin, Tom Prahl, Roger Gustafsson, Bosse Johansson, Rolf Zetterlund, Hasse Backe, Anders Grönhagen, Karl-Gunnar Björklund, Stuart Baxter, Tommy Svensson, Jörgen Lennartsson, Benny Lennartsson, Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck, mfl.

I gränslandet: Janne Andersson, Henrik Larsson, Erik Hamrén och Håkan Erixon.

EPOK 3

Geniet: Graham Potter.

Potentiella genier: Jimmy Thelin, Kim Bergstrand, Joel Cedergren, Igor Krulj, Axel Kjäll, Jacob Michelsen, Olof Mellberg, Andreas Brännström eller Poya Asbaghi.

Förkämpar: Magnus Haglund, Peter Wettergren, Rikard Norling, Mikael Stahre, Zoran Lukic, Jonas Thern, Peter Gerhardsson, Alexander Axén och Nanne Bergstrand.

UPPSNACK

KAMPANJER